Johanna Andersson
Ramla Abdullahi, Noor Behrooz, Aiman Kayani och Sagal Yusuf kallar sig muslimska feminister och skriver i en debattartikel i Expressen att deras religion och slöjbärande ger dem frihet. ”Att välja att bära på hijab i det västländska samhället, och därmed välja att bryta mot den västländska kulturen, är modigt. Det är inte att vara offer eller förtryckt som väst älskar att utmåla oss till.”
De skildrar i artikeln en konfliktfylld och otrygg vardag och ett passivt omgivande samhälle: ”Tänk dig att bli attackerad i det offentliga rummet, utan någon reaktion alls från resten av omgivningen där man i stället ses som det stackars offret, som får skylla sig själv på grund av sitt klädval och sin tro. Tänk dig att ses som en andra klassens medborgare i sitt eget samhälle, där din position i samhället anses vara att hålla tyst.”
De fyra framhåller att de inte behöver den västerländska feminismens kamp för lika rättigheter eftersom muslimska kvinnor fått dessa rättigheter redan för 1 400 år sedan. Här reser sig en rad invändningar med tanke på att inte flickor och kvinnor i muslimska länder åtnjuter samma rättigheter som pojkar och män. Vanligtvis bemöts sådana invändningar med att de länderna inte rätt förstått islam och att de inte tillämpar sann islam. En annan förklaring som förekommer är att kvinnor och män är mycket olika och att det är ett uttryck för jämlikhet att de inte behandlas helt lika. Ett sådant resonemang förekommer också i Expressenartikeln: ”Vi är inte i behov av den feminism som lär oss att jämlikhet är lika med likhet.”
Kritiken mot väst är hård, också västerländska feminister utgör en besvikelse för artikelförfattarna: ”Vi är inte i behov av den feminism som är upptagen med att diskutera huruvida vårt plagg är symbol för förtryck eller frigörelse, samtidigt som muslimska kvinnor misshandlas på grund av sina kläder.” Här återkommer uppgiften om utsattheten i det offentliga rummet och att muslimska kvinnor i Sverige utsätts för våld och attacker på grund av att de bär slöja. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Varje gång det sker ska det polisanmälas, utredas och lagföras.
De fyra har nu startat en feministisk muslimsk plattform för att kunna diskutera de problem de möter. När de beskriver vilken funktion denna plattform ska ha finns anledning att bli bekymrad. Plattformen ”Voice of hijabis” beskrivs nämligen så här: ”En plats där vi diskuterar allt från rasism, vithetsnormen, västländska kulturen till islamofobi.” Det bekymmersamma är att den västerländska kulturen nämns i samma sammanhang som rasism och islamofobi. Polariseringen mellan muslimsk identitet och den västerländska kulturen har bara förlorare. Polariseringen återkommer i slutet av debattartikeln: ”Vi vill äga bilden av oss själva och visa att vi inte är ett projekt för den vita västländska feminismen.”
Avståndstagandet från västerländsk kultur och feminism har problematiserats av Dr Katherine Brown som undervisar vid Defence Studies Department på King’s College i London. Hon har skrivit flera artiklar om varför kvinnor i väst lockas av extremiströrelsen IS och står i kö för att få gifta sig med IS-terrorister. De kvinnor som lockas av IS ser en konflikt mellan väst och islam: ”The majority of analysis presents these women as rejecting Western liberalism”. Brown lyfter fram polariseringen mellan väst och islam och hur IS utnyttjar den: ”IS capitalises on this, constantly questioning the status of women in the West, highlighting battles over body images, the double bind of domestic work and paid labour, rape culture, pornography, racism, and so on.”
IS presenterar enligt Brown en falsk bild av att kvinnor måste välja: ”They are offered a false choice: either they get rights and feminism, or, ‘tradition’ and ’faith’.” I bästa fall kan artikeln i Expressen tolkas som ett försök att slippa att välja och i stället överbrygga detta val. Man kan vara både ock. Men fortfarande oroar polariseringen.
http://www.expressen.se/debatt/att-bara-hijab-ger-oss-frihet/
DET GODA SAMHÄLLET 