Jag kröp till korset

mohamed omar

Mohamed Omar

Inför påskhelgen publicerade Expressen kultur en artikel om sex svenska kulturpersonligheter som krupit till korset: ”Kulturen kryper till korset lagom till påsk”. De sex nämnda var Ken Ring, Sissela Kyle, Måns Zelmerlöw, Ola Salo, Kristian Lundberg och jag själv. Fint sällskap får man väl säga. Ja, jag har bett om ursäkt. Framför allt till de som drabbades av mina ord och handlingar. Jag är ledsen för att jag har sårat dem. ”Aldrig har en kulturman gjort en pudel med större emfas”, konstaterar kulturredaktionen.

Men min förändring har inte bara handlat om att byta åsikter. Jag har bytt inställning till livet. I tonåren kände jag mig utanför och misslyckad. Det gjorde mig pessimistisk och svartsynt. Jag trodde att världen var inne i ett mörkt skede. Jag såg bara förfall omkring mig. Dessutom sökte jag efter min far, som hade dumpat mig när jag var nyfödd. Han kom från Iran och det gjorde mig intresserad av iransk kultur och islam. När jag kom till moskén i Uppsala fick jag mina känslor bekräftade. Jag mötte pappafigurer som sa att jag var klok som inte trivdes i världen. Det var fel på världen. Det sanna livet kommer efter döden. Du måste släppa taget om livet redan nu. Livet är ingenting värt i jämförelse med det som komma skall. I korthet: jag mådde inte bra och sökte mig till moskén, vilket fick mig att må ännu sämre.

Det som hände 2009 när jag utropade mig till islamist var alltså ingenting som kom plötsligt – det var kulmen av något som börjat för många år sedan. Efter detta utspel kom den svåra biten: att möta alla människor som jag sårat och svikit. Jag började undvika människor på gatan. När jag blev konfronterad i det verkliga livet kunde jag inte stå för det jag uttalat i medier. Jag skämdes. Det här var inte jag, kände jag. Så här vill jag inte bli sedd.

Vissa har undrat vad det där med antisemitiska konspirationsteorier kom ifrån. Har du inte gått i svensk skola? Vet du inte att det är fel? Då förstår de inte hur spridd antisemitismen är bland muslimer. Jag hade varit muslim sedan tonåren. Jag gick i moskéer ganska ofta. Antisemitismen fanns omkring mig hela tiden och var inget som förvånade. De flesta muslimer jag mötte och pratade om de här sakerna med, om de överhuvudtaget brydde sig, ansåg att Förintelsen var en lögn och att judar var lömska och fientligt sinnade mot muslimer. Att ”judar äger medier” var en självklarhet. Det jag uttryckte 2009-2011 är bara en bråkdel av det som hörs i moskéerna.

Rent teoretisk skulle en islamism utan antisemitism kanske vara möjlig, men i praktiken är det omöjligt. Den islamistiska miljön, liksom den helt vanliga muslimska miljön, är genomsyrad av antisemitism. Att jag torgförde antisemitiska konspirationsteorier var ingenting som gjorde folk i moskéerna upprörda. Det gav mig snarare viss sympati. Men jag var inte populär i moskén i Uppsala. Det berodde på att man ansåg att jag inte var tillräckligt renlärig. Jag trodde inte på kroppsstraff. Jag tyckte om sufismen, islamisk mystik. Jag ville ha dialog mellan sunni och shia och mellan muslimer och icke-muslimer. Jag kritiserade den intoleranta salafismen, en rörelse som vill gå tillbaka till ”den rena islam” och hatar alla nya idéer. Jag försökte skapa en grupp omkring mig som skulle utmana salafismen. Jag arrangerade föreläsningar och möten.

En gång blev det konfrontation i Uppsalamoskén. Jag hade bjudit dit en svensk imam från Stockholm som stod för en mer tolerant islam. Han var inte liberal eller så, bara sufi. Strax innan möte skulle äga rum reste sig en annan, lokal imam upp och började skrika. Han kallade mig Satan. Han sa att jag var mot sharia. Det blev kalabalik i moskén och det kunde ha slutat illa.

Så samtidigt som jag i den svenska offentligheten var känd som ”den hårdföre islamisten” var jag på gräsrotsnivå bland muslimer i Uppsala känd som en kättare och fritänkare. Det var aldrig någon muslim som blev upprörd över de antisemitiska konspirationsteorierna. På sin höjd kunde man anse att det var otaktiskt. Det som upprörde folk var min kritik av salafismen och den traditionella förståelsen av sharia.

De ständiga diskussionerna och bråken med andra muslimer om sufismen, salafismen, sharia och andra ämnen ledde till att jag tänkte om. Jag stod inte ut och kände till sist att jag inte passade in i moskén. När jag var i London i somras besökte jag visserligen några moskéer. Det var annorlunda; jag var anonym. Men hur som helst insåg jag att islamism inte var min grej. För den måste ju kunna vara mer än bara en abstrakt idé i mitt eget huvud. En islamisk stat måste ju bygga på de verkliga muslimerna och deras värderingar och uppfattningar om vad islam är. En sådan stat skulle sannolikt bli en förstorad version av Uppsalamoskén eller ännu värre. Och en sådan stat ville jag inte leva i.

Men de här åren av islamism fick mig som sagt att ändra inställning till livet. Jag har skakat av mig pessimismen och svartsynen. Jag ser det goda runtomkring mig som jag inte såg tidigare. Jag ser framstegen som mänskligheten har gjort. I en tidigare krönika här på Det Goda Samhället skrev jag att jag älskar västerländska värderingar. Det är sant, men det är mer än så. Jag älskar världen. Att leva livet och känna att det är det viktiga och verkliga och inte bara en väntan på något annat.