Konstigt prat

Render.ashx

Lorentz Lyttkens

Att politiker ofta pratar konstigt har nog de flesta en känsla av. På ytan kan det låta bra men ser man efter lite närmare faller de tankar som förmedlas ofta sönder i sina delar.

Finansministern säger: ”I ett läge med låga räntor under lång tid finns alltid risk för att det byggs upp bubblor. Det regeringen bör göra i ett sånt läge är att göra allt vi kan för att /det/ låga ränteläget ger avtryck i reala investeringar snarare än bubblor”. Sedan exemplifierar hon med att det byggs mer bostäder snarare än att priserna ökar på de som redan byggts och att regeringen kan investera i infrastruktur och utbildning (Placera 150331).

När jag läser det här ser det ut som ett intellektuellt haveri. Det kanske finns någon bostadsexpert som vet hur lång tid det tar, och med vilka volymer, innan bostadsbyggandet i Stockholm verkligen påverkar prisbilden. Finansministern talar knappast om redan påbörjat byggande utan om det som ännu inte finna på planeringsstadiet. Det som kännetecknar Sverige är att byggandet tar extremt lång tid från idé till hus. Därför lär det ta åtminstone tio år innan de omtalade bygginvesteringarna börjar påverka bostadspriserna.

Teoretiskt kan det hända att bubblor som blåses upp väntar i tio år för att göra finansministerns resonemang rimligt. Men är det sannolikt?

Investeringar i utbildning och infrastruktur är inte heller något som ger särskilt omedelbara effekter. Återigen är det årtionden snarare än år det handlar om.

Som en metod att bekämpa en redan utvecklad bostadsbubbla ter sig inte investeringar av det här slaget särskilt effektiva. Någon utdelning under mandatperioden blir det nog inte.  Är tanken att investeringarna dessutom ska påverka eventuella bubblor på finansmarknaden så ter den sig snarast pinsam.

Den förre och nya finansministern har båda med en egendomlig förtjusning talat om fulla och tomma lador. Det är en metafor som kan ge lyssnaren intryck av att förstå. Den hade kanske en viss relevans under Gustav Vasas regering men har ingenting att säga om dagens statsbudget. Hur i herrans namn ser ett underskott ut i en lada?

Jag satt i fullmäktige i Stockholms stadshus i sex år och lyssnade till debatterna var tredje vecka. Troligen är jag temperamentsmässigt olämplig för uppgiften. Mitt intryck är hur som helst att debattörerna går in i roller där de utvecklar en sorts selektiv autism. Det man inte vill höra det hör man inte. Därför slipas sällan argument mot varandra och det gav åtminstone mig känslan av att lyssna på långa serier av monologer. De få talare som bröt mot mönstret stod fram i ett förklarat ljus även när de inte var retoriker av någon betydelse. Jag minns en vänsterpartist som pratade som en människa, ett par moderater som hade en egen röst och någon annan.

Svenska politiker är (med några undantag) ett verbalt mycket ängsligt folk. Det gäller, verkar de tro, att inte säga något som kan tolkas på ett negativt sätt. Resultatet blir naturligtvis att man i det läget nästan inte säger någonting av intresse. Förutsägbarheten blir därför mycket stor. Samtidigt är förutsägbarheten när det gäller ett budskap inget problem om det förmedlas med en personlig ton, med retorisk och språklig vitalitet och utan bekymmer för alla felfinnare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.