Mohamed Omar

När Rashid Musa, ordförande i Sveriges Unga Muslimer, en organisation som samlar unga sunnimuslimer, fick frågan i SVT Debatt den 18 september 2014 om han tar avstånd från Islamiska staten vägrade han att ge tittarna besked. Istället påstod han att frågan var ”islamofobisk”, vilket förstås är befängt. Eftersom Islamiska staten är en helt igenom religiös rörelse som rättfärdigar allt de gör med citat ur islams grundtexter är det inte mer än naturligt att man vill att muslimska, religiösa ledare förklarar sin hållning.

Det anser också Mona Sahlin, vår nationella samordnare mot våldsbejakande extremism. I ett möte på Islamic Center i Malmö sade hon att muslimska ledare måste avkrävas ansvar. Men flera av dessa håller inte med. I Sydsvenska Dagbladets rapport (23/3) från mötet citeras imamen Salahuddin Barakat, som liksom Rashid Musa, vägrar att ta avstånd.

”Visst har alla ett ansvar för att bekämpa extremism. Men att peka ut just muslimska ledare uppfattas av många som ett kollektivt skuldbeläggande av alla muslimer”, sade Barakat.

Men Sahlin har inte sagt att alla muslimer är skyldiga till Islamiska statens handlingar. Hon säger att muslimska ledare ska ta avstånd från Islamiska staten. Det är som sagt viktigt att de sänder tydliga signaler om var de står.

Terrorgruppen Islamiska staten har ett betydande stöd i muslimska länder och bland muslimska invandrare i väst. Det är inte en liten toksekt i periferin. De finns i moskéerna, i de islamiska föreningarna och i de sociala medierna. De försöker hela tiden få kontakt med nya, unga muslimer som de kan vinna för sin sak. Och de är framgångsrika. Hundratals har rest från Sverige för att delta i det heliga kriget mot de otrogna. Att resa är ett mycket stort steg. Man får räkna med att de som tyst eller öppet sympatiserar med terroristerna, men som inte tar det steget är många gånger fler.

Varför vill inte Rashid Musa ta avstånd? En möjlig anledning skulle kunna vara att han inte orkar ta kritiken från Islamiska staten-anhängarna i sin egen miljö. Hans lojalitet mot den sunnimuslimska gemenskapen skulle bli ifrågasatt. Flera unga, aktiva sunnimuslimer känner någon eller känner någon som känner någon som krigar i Syrien och Irak. Och även bland dem som inte krigar själva, eller anser att man hellre bör hjälpa till i kampen med pengar eller böner, finns det dem som sympatiserar med krigarnas motiv. De förstår dem. De är i slutändan bröder och bör visas den respekt som tillkommer en broder i islam.

Det är denna luddiga och stundtals oklara gräns mellan fredliga och demokratiska muslimer och terroranhängare som skulle kunna bli tydligare om muslimska ledare öppet och kompromisslöst tog avstånd. Och det utan att relativisera eller förringa, som de tyvärr så ofta gör. Så länge ledarna tiger om var de står finns oklarheten kvar och i denna atmosfär kan IS-anhängarna röra sig ganska fritt och missionera och rekrytera. Sahlin har helt rätt när hon säger: ”De extrema måste få mothugg av muslimska församlingar. Det måste ske offentligt. Debatten måste höras.”

Förtroliga samtal i skymundan mellan bröder där unga män på väg till heliga kriget blir respektfullt avrådda hjälper inte. Tvärtom bidrar det till denna osunda broderliga atmosfär av ett vi som håller ihop mot det icke-muslimska majoritetssamhället. De som sympatiserar med Islamiska staten måste isoleras, stigmatiseras och behandlas som paria. Det får inte finnas några ursäkter.

Rashid Musa, Salahuddin Barakat andra ledare inom det muslimska civilsamhället bidrar genom sin envisa vägran att ta avstånd till att dessa unga män kan fortsätta att smälta in i den muslimska miljön som en broder bland bröder, i och för sig vilse, men med goda, religiösa motiv och en i grunden ädel vision om en islamisk stat där Guds lagar råder.

Sedan kommer Barakat med den fullständigt absurda jämförelsen: ”Och varför ställer man inte samma krav på kyrkan att ta avstånd från Breivik?”

Förstår han inte själv hur dumt det låter? Hur man än läser Nya Testamentet, upp och ner eller bak och fram, kan Breiviks handlingar kan inte rättfärdigas genom Jesu undervisning. Vad Islamiska staten gör är dock en möjlig – men inte den enda – tolkning av islams grundtexter. De kan vinna debatter mot muslimska teologer som försöker utmana dem. De har bevis och argument. Dessutom finns det mig veterligen inga kristna som vägrat att ta avstånd från Breivik under förevändningen att frågan skulle vara kristofobisk.

 

Barakats uttalande tyder också på en brist på sinne för proportioner. Det finns en Brevik, men det finns en hel armé av taimourer, ja, sådana som Taimour Abd al-Wahhab som sprängde sig själv mitt i julhandeln i Stockholm 2010. Dessutom åtnjuter taimourerna stort stöd bland miljontals trosfränder över hela världen. Islamiska staten och dess ideologi, den jihadistiska salafismen, är en massrörelse.

Jag tycker att muslimska ledare ska gå längre än att bara ta avstånd från Islamiska staten. De bör ta avstånd från själva idén om en islamisk stat. För när de säger att de inte håller med IS, vad menar de egentligen? För halshuggning, stening, prygel och diskriminering av icke-muslimer och muslimska minoritetsgrupper finns också i till exempel Saudiarabien. Om detta tiger man. Jag vill att muslimska ledare tar avstånd och dessutom är tydliga med exakt vad de tar avstånd från – själva idén om en islamisk stat styrd av Guds lagar eller bara terrorgruppen Islamiska statens ”överdrifter”?