Annika Borg

Nyligen arrangerade Axel och Margaret Ax:son Johnson Stiftelsen ett seminarium med den brittiske journalisten och författaren Peter Pomerantsev. Pomerantsev har undersökt det som kallas ”information warfare”, den propaganda som tidigare handlade om att övertyga motståndaren, men som idag syftar till att förvirra i informationsutrymmet.

Upprinnelsen står att finna i det sönderfallande Sovjetunionen. Ett land i vilket varje medborgare lärde sig att inte tro på medier, uppövade förmågan att dechiffrera associationskedjor för att förstå vad som egentligen sades och där lögnen var en överlevnadsstrategi. Enligt Peter Pomerantsev insåg Kreml att man inte kunde mäta sig med väst militärt och att man behövde hitta andra vapen – assymetriska sådana. I praktiken handlade detta om att använda alla organisationer i väst man kunde komma på, som NGO:s, kyrkor och andra institutioner, och sprida förvirring kring vad som egentligen händer genom sända ut olika bilder och berättelser om skeenden.

Utgångspunkten är följande: det finns ingen sanning. På så sätt blir den information som sprids i samhället en kamp mellan olika berättelser. Sådant som fakta och källkritik sjunker mer och mer till botten och förblir osynliga för allmänheten. Allt blir frågor om tolkning och perception. Manöverutrymmet för manipulation accelererar.

Som hand i handske passar givetvis detta i postmodernismens tidevarv, där sökande efter sanning anses hopplöst förlegat och snart sagt varje sakdiskussion slutar med att allt ändå är en fråga om perspektiv eller kontexter. Eller om vad man känner. Detta skapar precis den förvirring som är kärnan i samtidens informationskrigföring. Det är en effektiv maktutövning. Allt blir, som Pomerantsev uttrycker det, en bisarr stor spegelgång där ingen klar eller tydlig bild framträder. Vad som händer eller egentligen är för handen blir oviktigt, allt handlar om perception.

Den svenska offentligheten är även den behäftad med en del besvärande liknande drag, som att det tycks ha blivit allt svårare att skilja på sak och person – på filosofispråk: att istället för att skilja det ena från det andra begå det genetiska misstaget. Det blir uppfattningen om den som är avsändare som är avgörande ifall det som sägs anses – och sprids – som relevant och ”sant” eller inte. Därför kan nonsens få stor uppmärksamhet och sakfrågor sjunka som gråstenar. Det Pomerantsev beskrev kan man således känna igen i det svenska informationsutrymmet.

Två exempel:

I samband med nyheten om att två pojkar blivit tillfångatagna av väktare i Malmö och en mobilfilmsnutt, som visade hur en väktare höll fast en av pojkarna, började cirkulera, kunde en rad kulturpersonligheter ta tillfället i akt att gå ut med hur chockade och illamående de var av att man dunkar barns huvuden i marken. Det är ju givetvis chockerande. Men vad hade egentligen hänt? Det korta klippet spreds över sociala medier och skapade en enorm upprördhet och ren storm.

I TV4:s morgonprogram försökte den nytillträdda politiska redaktören på Göteborgsposten Alice Teoderescu väcka frågan om vad som egentligen skett. I panelen satt även journalisterna Göran Greider och Alexandra Pascalidou. Pascalidou gjorde kraftfulla utfall mot den svenska rasismen, som hon menade att övergreppet mot pojken var ett exempel på. Greider menade att han var så chockad att han hade haft svårt att samla sig. När Teoderescu försökte resonera om händelsen sade Pascalidou till henne: ”Du lever i underlandet, Alice”.

Men ju fler fakta som kom fram ju mer har bilden klarnat. Pojken som hölls ned av väktaren hade bitit igenom en av väktarnas alla lager av kläder, så denne fick uppsöka akuten och få en stelkrampsspruta, och spottat vilt omkring sig. Bilder från stationens övervakningskameror visar ett förlopp som rör sig från lugnt småpratande mellan väktarna och pojkarna till tumult, något helt annat än den mobilfilmsnutt som florerat i sociala medier ger intryck av. Att väktaren håller ned pojken och täcker över hans mun med en handsbeklädd hand är alltså en händelse som ingår i en kedja, som börjat med bitskador och spott.

Helhetsbilden förmedlades av SVT:s Veckans brott den 10 mars, ungefär 32 minuter in i sändningen. Men då hade redan en hätsk stämning mot de utländska pojkarna och mot vakterna hunnits piskas upp i sociala medier under lång tid. Och såväl politiker som opinionsbildare, utan kännedom om helhetsbilden, hade gått till hårda angrepp mot ordningsmakten.

Vem tjänar på att utmåla väktare och poliser som monster och rasister? Vem tjänar på en samhällsdebatt som är reaktiv och som baseras på fragment och inte på fakta? Svar: den berättelse som vunnit kampen om ”sanningen” och de som understödjer den. I det här fallet berättelsen om Sverige som ett land präglat av strukturell rasism in i minsta detalj och i varje mänskligt skrymsle. Den är så ”sann” att den inte behöver störas med fakta. Den bara är, förutsatt och självklar. Det är bara att plocka in händelser, vad som än har skett, i någon av alla de likadana små färdiga lådor på vilka orden ”strukturell rasism” står stämplade.

Det andra exemplet är hur det kom sig att en olyckshändelse som orsakade en brand i en moské i Eskilstuna ledde till en världsnyhet om systematiska attentat mot moskéer i Sverige. Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa var ute i New York Times och förmedlade en bild av ett muslimhatande Sverige

Nu råder det ingen tvekan om att det finns hat mot muslimer. Men vem tjänar på att piska upp en stämning innan saken var utredd? Och vad kan den bilden av Sverige alstra för uppfattningar om vårt land bland muslimer runt om i världen? Var det inte i själva verket oansvarigt och rent av farligt av Omar Mustafa? I vems intresse ligger det att öka polariseringen i samhället? Svar: i deras intresse som vill upprätthålla berättelsen om den svenska strukturella rasismen. En berättelse som skuld- och skambelägger, skapar osäkerhet och raserar tilliten mellan människor. Den ger också stort utrymme för maktutövning av olika slag. Att upprepa berättelsen skapar såväl tillhörighet som position.

Peter Pomerantsev menade att en av lösningarna på den förvirring och förvansking som skapas i informationsflödet är fler journalister som arbetar med de klassiska verktygen: Fakta, källkritik, undersökning, integritet. Och kanske en dos mod, skulle jag vilja tillägga. Allt är inte perception. Sanningen ska göra oss fria. Vi behöver nya berättelser om Sverige.