Den svenska godheten (Del 1)

Render.ashx

Lorentz Lyttkens

Sen söndagseftermiddag. Jag lyssnade en stund på samtalet i programmet Filosofiska rummet på radion. Ämnet var, om jag fattade rätt, det globala eländet. Och svaret på problemet var mänskliga rättigheter (inklusive de sociala) och större jämlikhet.

Deltagarna förde allmänna resonemang om de här begreppen och hade lite olika perspektiv. Men jag slutade lyssna innan programmet var slut. Skälet till det är att jag inte tror att ett aldrig så briljant seminarium om mänskliga rättigheter och global jämlikhet har några som helst effekter på vare sig mänskliga rättigheter eller global jämlikhet.

Det intryck jag lämnades med är att deltagarna sitter och smeker sin egen och varandras godhet och i övrigt ägnar sig åt önsketänkande. Hade de haft några realistiska idéer om hur man installerar mänskliga rättigheter i Subsaharaområdet eller förbättrar jämlikheten i Kina, eller skapar en fungerande rättsstat i Syren och Irak, hade det blivit lite intressantare.

Svenska eliter i politiken, medier, opinionsbildning, akademier, departement, myndigheter med mera (det Hans L Zetterberg kallade Den centrala zonen) är så sprängfyllda av god vilja att ett litet drag av cynism skulle vara uppfriskande.

Sverige vill lära världen demokrati. Eftersom statsministern just varit i Kina kan det utgöra ett exempel. I en Kinesisk process mot demokrati måste kommunistpartiets kontroll över samhället avskaffas på ett tidigt stadium eftersom partiet annars gör allt det kan för att blockera förloppet. Vad händer i det läget? Bildas plötsligt den rad av komplexa institutioner som är en förutsättning för en fungerande (inte rysk) demokrati? Knappast. Landet återvänder till det efterdynastiska kaos Kina varit med om många gånger under de senaste två tusen åren.

Den arabiska våren ger en mer handfast vägledning till vad svenskt (och för all del västerländskt) önsketänkande kan bidra med. Libyen är inte längre en fungerande stat, Mubarak ersattes av al-Sisi, Syrien är ett helvete och Jemen på väg åt samma håll. I Tunisien där allt började finns ett litet hopp. Ledarskribenter och opinionsbildare talade om de arabiska folkens längtan efter demokrati. Det tror jag är ett gott exempel på svenskt önsketänkande.

Om vi bortser från en mindre grupp intellektuella så misstänker jag att de arabiska folken längtade efter två ting. För det första en någorlunda fungerande rättsstat så att de slapp korruptionen och maktens godtycke. För det andra förbättrade materiella villkor och därmed bättre livschanser. Jag tror inte att bönderna längs Nilen har någon klar idé om det vi kallar demokrati. Förtrycket, fattigdomen och maktens godtycklighet har de däremot djupa kunskaper om – och de kunskaperna kunde omsättas i den arabiska våren. Våren blev vinter eftersom snart sagt alla de institutioner som måste till för en fungerade demokrati saknades.

Utrikesministern har som känt haft en hel del att säga om Saudiarabien för att slingra sig ur ett avtal och därmed undvika en regeringskris. Hur ska man tolka att hon inte säger ett ord om Saudiarabiens fiende Iran? Att statsministern verbalt tassade mycket försiktigt under sitt besök i Kina var naturligtvis klokt. Men inte ger det intryck av konsekvens.

Sanningen är förstås den att maktpolitik och höga principer mycket sällan i historien har gått hand i hand. Inte ens i Sverige. Då hade den svenska regeringen under andra världskriget ledd av Per-Albin Hansson vägrat leverera järnmalm till den tyska vapenindustrin eller åtminstone sagt nej till permittenttrafiken. Följden har troligen blivit en tysk ockupation av Sverige.

Svenskarna har levt i skyddad del av världen under mycket lång tid och ställer sig därför aldrig frågan vad vi är villiga att betala för de höga principerna. Det är lätt att låta den goda munnen tala när andra betalar priset.

En reaktion på ”Den svenska godheten (Del 1)

  1. Nils Lundgren skriver:

    Är det ens möjligt att skapa en demokrati om det inte finns demokratiskt sinnade medborgare? Människor som inte bara vill ha demokratiska rätt- och skyldigheter och som är beredda att låta svagare meningsmotståndare behålla sina rättigheter? Är det möjligt att ersätta klaner med partier, religioner med ideologier utan grundlig folkbildning?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.