Patrik Engellau

Widar Andersson skrev häromdagen att rättsstaten borde kavla upp ärmarna och ta itu med kriminaliteten. Det tycker jag också. Men jag tror att det krävs en helt ny attityd i samhället om polisen ska ägna sig åt annat än vad Widar beskriver som ”’käcka projekt’ i parti och minut. Projekt som varit små, avskilda, inte så sällan ’snällistiska’ och överlag som droppar i havet i det stora hela”.

Om jag vore polis skulle jag knappast ha lust att kavla upp ärmarna, än mindre utsätta mig för den livsfara det troligen skulle innebära att ta jobbet på allvar. Vad polisen än gör får den skäll i media och höga chefer tvingas stå med mössan i hand och be om ursäkt inför svenska folket.

Ta det där med registren till exempel. Polisen i Skåne hade gjort en lista över romer som den (polisen) ansåg misstänkta eller i varje fall skumma på något vis. Det tog hus i helvete bland annat på grund av att det slunkit med några romska spädbarn (som dock enligt obekräftade uppgifter stod som ägare till ett stort antal fordon). Jag frågade en högt uppsatt polisman i bekantskapskretsen varför polisen inte stått på sig och påpekat att romer på det hela taget är betydligt mer brottsbelastade än genomsnittssvensken. ”Det vågar vi inte”, sa han uppgivet.

En annan gång hade stockholmspolisen etablerat ett kvinnoregister för något ändamål som jag aldrig lyckades förstå, ett ”bra att ha”-register enligt media. Det blev skamvrån direkt när listan uppdagades.

Det ska fan vara polis om man inte ens får göra en lista. Jag försvarar inte listorna, som kanske var olämpliga – vem gör inte dumheter? -, men jag försvara polisens rätt att göra sitt jobb utan att ha politruker rännande omkring.

Visst kan polisen göra misstag och visst finns det korkade och bigotta poliser, men hur tror vi att de ska välja att riskera livet och ge järnet för tryggheten i ett samhälle som rappar till dem på fingrarna så fort de säger ”blatte” eller ”zigenare”?

Om jag vore polis skulle jag fly in i garanterat ofarliga och politrukfria verksamheter. Jag skulle jaga rattonyktra medelklassare på lugna stockholmsgator, jag skulle ordna interna utbildningar om en ständigt uppdaterad värdegrund, jag skulle hjälpa en gammal dam att leta efter hennes katt, jag skulle nog faktiskt själv bli polispolitruk och sola mig i den glans som det medför att dra ned brallorna på andra poliser.

Framför allt skulle jag undvika att lämna min polisbil om jag hamnade i områden där snorungar kastar sten på myndighetspersoner. I stället för att utsätta mig för fara skulle jag öppet deklarera att polisen abdikerat från trygghetsuppdraget i 55 identifierade bostadsområden (vilket ju faktiskt skett helt officiellt). Lite förvånat skulle jag konstatera att om polisen sålunda på eget bevåg överlämnar våldsmonopolet i delar av Sverige till kriminella ligor så blir det mindre skäll än om polisen skulle råka kalla en chokladboll för negerboll.

Vi får den polis vi förtjänar. Jag betvivlar att vi förtjänar en polis som kavlar upp ärmarna och tar itu med buset.

Utan att egentligen veta så mycket tror jag att det rent objektivt skulle gå att komma till rätta med kriminaliteten. I New York verkar man ha lyckats. Men det kräver nog att polisen lägger manken till, vilket den knappast gör om den inte vill.

Vi behöver stolta, modiga, rättskaffens poliser. Vi kan börja med att hylla dem i stället för att klanka ned på dem.