Nationer, finns det sådana?

Nils Lundgren

Nils Lundgren 

Ordet nation används på helt motsägelsefulla sätt i västerländsk debatt. Alla vet att det finns två, diametralt motsatta, förhållningssätt till begreppet nation. Och inget konstigt med det. Vi behöver inte vara eniga. Men får verkligen samma person, parti eller organisation växla mellan förhållningssätten som det passar för att vinna debattpoänger?

Vilka är förhållningssätten? Ja, det ena utvecklades mest avancerat i Herders och Fichtes idealistiska filosofi under romantiken. Där är nationen fundamental och består av inte bara nu levande nationsmedlemmar utan även av alla deras förfäder och deras framtida ättlingar. Nationer är där djupt rotade kulturella och språkliga folkgemenskaper som funnits i sekler eller årtusenden.

Det andra förhållningssättet är att se nationen som ett sentida påhitt i huvudsak skapat under 1800-talets lopp. Det folk uppfattar som sin nations historia är mytbildningar utan djupare historiska rötter. Det finns inte någon nation på riktigt som medborgarna är skyldiga att visa solidaritet med och i värsta fall vara beredda att dö för. Där är nationen falsk och farlig genom att den leder till internationella konflikter, krig och intolerans.

Olika politiska roller

Politiskt har nationen fyllt olika roller. För den konservativa makteliten i de habsburgska, ryska och osmanska imperierna var nationen ett hot under 1700- och 1800-talet, medan liberalismen framför allt under 1800-talet ställde upp för nationstanken. Liberaler menade att folkstyre förutsatte att det fanns folk som uppfattade sig som nationer. J S Mill framhåller nationalstaten som den nödvändiga grunden för demokratin: ”Fria institutioner äro nästan omöjliga i ett land sammansatt av olika nationaliteter – hos folk där det ej finnes något band av sympati, i synnerhet om detta folk läser och talar olika tungomål. Där kan en (enad) folkopinion, så nödvändig för en representativ styrelses verksamhet, ej uppkomma.”[1]

I vår tid ses nationen som ett föraktligt och irrationellt nonsens av både vänsterintellektuella och liberaler. Dessutom vill den europeiska makteliten bli av med nationen, eftersom den står i vägen för den europeiska superstatens utveckling. Redan här inställer sig dock motsägelserna. Denna europeiska maktelit anser nämligen samtidigt att dess projekt kräver en nationell identitet på EU-nivå. Och det som förenar EU-länderna till en nation enligt denna falang är de europeiska värdena. Och till dessa räknas naturligtvis då inte slaveriet, inkvisitionen, feodalismen, nazismen, fascismen, kommunismen eller kvinnoförtrycket utan upplysningstidens idéer om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. Här pågår alltså entusiastisk mytbildning för att skapa en europeisk identitet, men ”när far super är det rätt”. Svenska folkpartister har inga problem med att se den egna nationen som löjeväckande mytbildning och samtidigt tala om Europa och europeiska värden med darr på rösten.

På samma sätt klarar vänsterintellektuella ledigt att kombinera sitt förakt för västvärldens nationer med en stark känsla för ”den nationella frigörelsen” i de forna kolonialimperierna. Kuba, Vietnam, Laos, Kambodja osv. är enlig denna falang nationer med ett lysande förflutet, nationer med odisputabel identitet genom århundraden. Jan Myrdal har skrivit vackert om dessa nationer liksom naturligtvis om Kina. Uttrycket ”den nationella frigörelsen” återkommer i ett stort antal tal som Olof Palme höll under 1960-talets avkolonialisering.

Både liberaler och vänsterintelektuella uttrycker också stark indignation över de gränser som kolonialmakterna drog med linjal i sina imperier, därför att de skär hänsynslöst genom olika folk, som därmed har kommit att splittras på olika politiska enheter. Här ses dessa folk självklart som nationer, som borde ha visats hänsyn av kolonialisterna.

Nationen som idé kritiseras också för att den skulle vara ett sent påfund från mitten av 1800-talet och inte alls någon urgammal hävdvunnen företeelse. Denna synpunkt återkommer ständigt. Men demokrati och kvinnans jämställdhet är ju ännu färskare. Frankrikes kvinnor fick allmän och lika rösträtt först 1944 och demokratin har med några få undantag införts under 1900-talet. Ingen menar väl att detta gör demokrati och jämställdhet till något efemärt? Och är vi beredda att uppskatta institutioner som kan visas ha uråldriga rötter? Naturligtvis inte! Slaveri, klanvälde och kvinnoförtryck har uråldriga rötter, men ingen har kommit på idén att använda detta som argument för sådana samhällsformer.

Den historiska erfarenheten

Beträffande nationen som något mer än en efemär samhällsinstitution skapad genom mytbildning under 1800-talet brukade den framlidne skriftställaren Knut Carlqvist säga:

”Unioner och imperier kommer och går, nationer består”. En omodern tanke. De som deltar i debatten om nationens väsen och framtid ser i allmänhet nationen och nationalstaten som en institution dömd att i globaliseringens tidevarv förlora i konkurrensen med större politiska enheter.

Den historiska erfarenheten är dock en annan. Polens tre delningar 1772, 1793 och 1795 ledde till att landet försvann som självständig nation. Landet styckades av imperierna Tsarryssland, Habsburgska väldet och Preussen. Polen är dock tillbaka som nationalstat, medan de imperier som då delade på rovet är borta. Det osmanska väldet som såg ut att erövra hela Europa under 1600-talet är också borta. Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien och Portugal förlorade sina enorma kolonialvälden årtiondena efter andra världskriget. Dessa ersattes av en stor mängd nationalstater. Sovjetunionens fall 1991 ledde till en upplösning av denna gigantiska mångnationella enhet och en ny stor mängd nationalstater såg dagens ljus. ”Förra århundradets största geopolitiska katastrof” kallade Putin denna förändring som är tidstypisk, ty som sagt: Unioner och imperier kommer och går, nationer består.

Det pågår alltså tvärtom en till synes oblidkelig utveckling mot allt mindre, självständiga politiska enheter i vår värld. Antalet medlemsstater i FN är nu uppe i 193 och FN betyder faktiskt Förenta nationerna. Trots detta är det alltså en allmän föreställning att globaliseringen leder till en värld där bara mycket stora multinationella enheter klarar sig framgångsrikt. Historiskt motsägs detta åtminstone tills vidare av forskningen.

Motsägelsefylld syn

Det finns fler motsägelser i synen på nationerna. Dagens europeiska nationer hålls ansvariga för gärningar begångna för hundratals år sedan. Då är plötsligt nationen tillbaka med uråldriga rötter i Herders och Fichtes anda. Dagens regeringschefer ber om ursäkt för kolonialistiska övergrepp och svenska intellektuella skriver med välbehag att ”vi svenskar” minsann också medverkade i slavhandeln. Dagens vänsterintellektuella tycks inte se något problem med sin motsägelsefyllda syn på nationsbegreppet.

Vi anses också böra visa vördnad för länder som Egypten, Kina och Grekland och inse vår egen obetydlighet. Vi bodde i grottor, när egyptierna byggde pyramider, kineserna hyllade Konfucius och atenarna debatterade på agora och såg Sofokles dramer. Men dessa länder är ju kulturellt och ekonomiskt efterblivna idag. Egypten är en nedgången militärdiktatur där folket röstade på Muslimska brödraskapet när de fick chansen att rösta fritt. Kina är en fattig och genomkorrupt diktatur oändligt långt från Konfucius och grekiska folket väljer som synes inte längre ledare som Solon och Perikles och skriver inte storslagen litteratur som Oidipus. Pyramiderna, Kinesiska muren och Akropolis finns att titta på, men dagens egyptier och greker kan ju inte yvas över detta. Om vi inte anser att nationer är djupt rotade folkgemenskaper som funnits i sekler eller årtusenden förstås.

Hur skall vi ha det?

[1] Mill, John Stuart, Om det representativa styrelsesättet, Norrköping: Föreningens boktryckeri, 1862 (med smärre förändringar gjorda av Kjell Goldmann)

En reaktion på ”Nationer, finns det sådana?

  1. ralfmarek skriver:

    Javisst! Och varje modernt, civiliserat samhälle förutsätter en stor offentlig sektor och därmed en effektiv fiskal uppbörd. Och domstolar med avgränsad jurisdiktion och myndigheter som förutsätter att invånarna har medborgarskap. Alla dessa ”praktiska” åtgärder förutsätter en stat, en nation med geografiska gränser.

    Gilla

Lämna ett svar till ralfmarek Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.