Därför älskar jag västerländska värderingar

mohamed omar

Mohamed Omar

Mitt namn är Eddie Jonas Mohamed Omar. Min mamma är svenska och min adoptivfar, den som uppfostrat mig och som jag kallar pappa, kommer från Kenya. Min ”riktiga” far var iranier. Han gick bort 2008. Sedan mina tidiga tonår har jag funderat över vem jag är och var jag hör hemma. Det ledde till att jag började utforska islam och så småningom kom att identifiera mig som muslim.

I januari 2009 började jag en resa mot mörkrets hjärta. Jag kallade mig nu islamist och bestämde mig för att tron borde vara mer än en privatsak – den borde vara en viktig del i muslimska länders samhällen och motstånd mot väst. Jag kände mig ädel och självuppoffrande, liksom Tom Cruise i filmen The Last Samurai hade jag hoppat av min egen västerländska kultur och ställt mig på fiendens sida. Jag uppfattade islamismen som reaktionen från en gammal tradition som kämpade för sin överlevnad mot västerländsk modernisering.

Det var i mångt och mycket en vag och upprörd känsla, en upprorisk anda som drev mig i riktning mot vad som senare skulle visa sig vara mörkrets hjärta. En känsla av att vi i väst hade behandlat andra illa, ja, att vi var arroganta och självtillräckliga. Men det var också en idé om att den västerländska kulturen hade förlorat sin själ och sjunkit ner i identitetslöshet, materialism och simpel underhållning. Det var den klassiska occidentalistiska klichén om det andliga Österlandet i kontrast mot det materialistiska Västerlandet.

Muslimerna verkade vara de enda som stod ännu för något eget och äkta och som inte gav efter för västernisering. Jag skulle minsann visa att väst inte var bäst. När jag nu kallade mig islamist började göra som islamisterna gör. Jag anordnade föreläsningar om västs illgärningar och försökte bygga upp ett muslimskt ”civilsamhälle”, en motkultur. I detta ingick självklart antisemitiska konspirationsteorier – och liksom min namne Omar Mustafa, en mer framgångsrik ledare för det muslimska civilsamhället än jag, bjöd jag in föreläsare som talade om hur sionisterna smed ränker mot muslimerna.

Men min resa slutade inte som jag tänkt mig. Ju närmare jag kom mörkrets hjärta desto mer skrämd blev jag mörkret, av skuggorna som blev tätare och djupare och omslöt mig från alla håll. Ju mer jag utforskade islamismen desto mer avsmak fick jag för den. Där inne fanns inga ädla, muslimska samurajer som kämpade mot en dekadent västvärld. Där fanns som i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta om Marlow som berättar om sin resa på en flodångare på väg till ”Den övre stationen” bara skräcken: The horror! The horror!

Och ju mer jag satte mig in i den så kallade ”antisionismen”, som i de allra flesta fall bara är ett kodord för antisemitism, desto mer började jag avsky den. Här umgicks jag med människor som själva föraktade demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, men som aldrig missade ett tillfälle att rikta ett anklagande finger mot Israel.

När jag tittade på hur det ser ut i arabvärlden med kränkningar av mänskliga rättigheter, diskriminering, förföljelse, kvinnoförtryck, rasism, diktatur och bristande yttrandefrihet framstod det som alltmer absurt och olidligt att höra islamisterna bara tjata om ”sionisterna”. Jag blev alltmer medveten om att islamismen och islamisk fundamentalism i allmänhet inte var något svar eller någon lösning utan snarare var en viktig anledning till arabvärlden och islamvärldens olyckor.

Samtidigt som jag fick allt mer avsmak för islamismen och vad den stod för ökade min kärlek till de så kallade västerländska värderingarna. I början var det som en hemlig förälskelse. Jag mindes min barndom och ungdom i Uppsala. Den frihet jag hade att söka, reflektera, ifrågasätta, ja, att jag fick välja min egen livsåskådning – islam eller någonting annat. En frihet jag hade tagit för given och inte uppskattat och varit tacksam för. Det var mötet med islamismen som gjorde att jag insåg hur värdefull friheten är. Den hemliga förälskelsen blommade så småningom ut till en öppen kärlek.

Det är inte lätt att erkänna misstag. Det tog ganska kort tid för mig att inse att islamismen var en återvändsgränd och att jag varit en idiot. I början var det som en obehaglig känsla av tvivel som jag försökte att inte låtsas om. Jag gjorde mitt bästa för att konstruera en egen, mildare och klokare variant av islamism. Mitt samvete kunde ju aldrig acceptera sharialagar. Men det var lönlöst. Till slut var jag tvingen att erkänna för mig själv att det inte fanns någon bra islamism, nej, all islamism är skräp, vilket inte betyder att islam är skräp. Det finns vackra saker i den islamiska traditionen.

Det var en ljus och varm sommardag 2011 som fördämningarna brast och den där kärleken bara vällde fram. Jag minns det som igår. Jag satt i en bil på Fjällnora badplats utanför Uppsala och lyssnade på radio. Plötsligt bara brast det och tårarna rann. Jag grät som ett barn. Jag tittade på badgästerna runtomkring mig genom min tårdränkta blick. För första gången på länge kände jag mig som ett med mig själv och mina medmänniskor. Det var en slags eufori. Jag ville bara gå ut och krama vem som helst.

Rädslan och osäkerheten rann av mig. Jag hade erkänt för mig själv att jag hade varit en idiot och jag var nu även beredd att erkänna det för andra. Känslan av främlingskap för mig själv och för mitt eget samhälle som jag burit på i så många år – både före efter islamismen – var borta.

Jag är glad att detta skedde innan jag blev för gammal för att kunna njuta av livet och den frihet och demokrati och yttrandefrihet som vi har i väst och som jag vill att mina barn ska få i arv. Jag känner mig ofta bitter över mina förlorade år. Det är som sagt fler år än bara islamistperioden. Men jag tröstar mig med att jag lärde mig något – islamismen lärde mig att älska västerländska värderingar. Det är först när man har varit sjuk som man verkligen kan uppskatta hälsan.

34 thoughts on “Därför älskar jag västerländska värderingar

  1. Nikodemus Ungh skriver:

    Mycket bra skrivet, Omar. Jag har gått igenom en liknande resa själv. Från trångsynt kristen traditionalism och politisk reaktion till frihet, människovärde, acceptans, tolerans och respekt för allas lika människovärde. Den västerländska humanistiska traditionen har faktiskt burits fram av dem jag förut föraktfullt kallade ”kulturvänstern”.

    Alla människor är lika värda och detta får inte bli en tom floskel. Vad innebär det att alla människor är lika värda? Det finns olika teorier om människovärdet och jag utgår från en bredare kristen-humanistisk tradition (här vare icke jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna – Paulus). Människovärde innebär ur denna aspekt att alla individer just värderas som unika personer, utan hänsyn till deras ursprung, kön, sexuella läggning, funktionshinder, psykiatriska tillstånd, beroendetillstånd, ekonomiska tillgångar, om de befinner sig på flykt undan krig och förföljelse, om de har en beroendesjukdom (missbrukar alkohol eller droger) mm. Alla människor är lika värda oberoende av vilken klass eller socialgrupp de tillhör. Rent konkret innebär detta ett aktivt försvar för alla individers mänskliga rätt att bli bemötta med värdighet och respekt av oss som medmänniskor. Därför är rasism helt oförenligt med den kristna etiken och människosynen. Allt levande är skapat av Gud och vilka är vi att diskriminera, förakta och dra skiljelinjer i Hans skapelse?

    Gilla

  2. Björn skriver:

    Du har min fulla respekt för den sansade och insiktsfulla röst du bidrar med i en annars så infekterad debatt. Storartat!

    Gilla

  3. Ludvig K skriver:

    Intressant text, men jag tycker du slarvar till det rejält på slutet, och texten får en märklig eftersmak. Du skriver själv att du vände dig mot konstruktionen Västerlandet, för att senare liksom vända tillbaka och älska det villkorslöst. Är det inte lika osunt att hata Västerlandet som att älska det? Tänker att vi i denna globaliserade värld likagärna kan skrota dessa geopolitiska konstruktioner en gång för alla och sluta hänga upp sig på om Väst är bäst eller sämst.

    Gilla

  4. ChrilleJ skriver:

    En fråga till alla som skriver att ”alla människor är lika mycket värda”. Är en oskyldig femåring och Abu Bakr Al-Baghdadi (IS ledare) lika mycket värda?

    Gilla

    • elemjayoh skriver:

      Ja, i grunden är de lika mycket värda och ska ha samma rättigheter. Däremot innebär rättigheter även skyldigheter, och för de skyldigheter vi misslyckas med förbrukas våra rättigheter. Alltså har IS ledare genom sina handlingar förbrukat sina rättigheter, och bör bestraffas för detta. Det innebär dock inte att hans värde var större eller mindre än någon annans till att börja med.

      Två fel gör aldrig ett rätt, och att tilldela sig själv rätten att avgöra en annan människas värde är farligt. Det är där all rasism, homofobi och extremism av alla de slag gror och växer. Människans värde är detsamma, men vikten av deras handlingar kan överskugga värdet.

      Gilla

      • Christian skriver:

        Det kvittar vem man är eller vart man kommer ifrån. Det är handlingarna som en person har gjort som får konsekvenser att ske.

        Gilla

  5. Andreas skriver:

    Det var modigt och roligt att läsa. Jättebra. Hoppas att många ”islamister” läser detta.
    Men min eviga fråga är: vad är egentligen skillnaden mellan islam och islamism? Jag kan ärligt talat INTE se så stor skillnad mellan dessa två, om nu de är två.
    Jag har levt mer än halva mitt liv i ett muslimskt land och det var verkligen ett helvete. Det var liksom alltid; ”du är inte en av oss och därför alltid riskerar att bli utsatt för all ont”.
    I bibeln kan man bla läsa, (se ovan): (här vare icke jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna – Paulus). Och ”behandla andra som du själv vill bli behandlad”,samt ”älska din granne som du älskar dig själv”. På sådana vackra filosofiska grunder är den nuvarande västerländska kulturen som du beskriver och älskar nu, bygd. Liknande påbud finns inte i Koranen, utan tvärtom. Islamisterna bygger sina ideer och handlingar på koranen och haditherna.

    Gilla

  6. Nils Cidh skriver:

    Hej Eddi Omar, Minns du mig, Nils Cidh i Svartbäcken. Jag har följt dig på långt håll när du skrev i UNT och var aktiv, sedan blev det tyst och jag blev orolig för dig när jag fick veta du drogs till de extrema. Kul att se att du har ”kommit hem”. Det finns bra Islam och dålig Islam, det finns bra Kristendom och dålig Kristendom. Samma sak med alla relioner, Budism, Hinduism med mera.

    Gilla

  7. Bertil Creson skriver:

    Jag var den som mest av alla kritiserade dig Omar. Jag blev utkastad efter några inlägg och fick byta pseudonym ett stort antal gånger. Jag var både män och kvinnor. Omar anklagade mig för att vara en organisation…..Det var jag naturligtvis INTE. Jag var en jude, som inte accepterade antisemitismen som främst dina gamla kompisar tilläts publicera hos dig. Jag erkände hela tiden att att du var en gudabenådad författare, diktare, poet. Detta står jag för än idag. Nu vet Omar vem jag är i verkligheten. Du Omar är värd att få komma tillbaka till den litterära eliten, en plats där du hör hemma. Kärlek broder Omar….

    Gilla

  8. buccaneer14 skriver:

    Omar – Det ställer oerhörda krav på kurage och självinsikt att inför sig själv och andra gå ut med vad du gjort. Det är bara att gratulera och hoppas att din livsresa blir en fyrbåk för andra människor.

    Gilla

  9. klintbergjan skriver:

    Some svensk loch mexikansk resident seen 26 at vet jag art vasterlandsk kultur loch varderingar at in overkultur som Sandra kulturer master underordna SIG. Multikultur leader till nationell utplaning. Flerfald inom vaaterlandsk kultur ends vagen art bevara svensk identitet.

    Gilla

  10. Patrik skriver:

    Fantastiskt och starkt gjort att kunna erkänna sina misstag. Man önskar att fler människor var lika bra på det.

    Gilla

  11. Muslimsk tjej som hånglar öppet? skriver:

    Jag och min syster är också av mixad härkomst (muslimsk på farssidan, kristen-judisk på morssidan), fast vi uppfostrades traditionellt korrekt enligt alla tre abrahamitiska religioner, alltså mest av våran mamma. Min syster är ett typexempel som bevisar att Islamska läror bara är sanna i teorin -och att de inte är sanna i verkligheten. Enligt Islamsk lära är hon muslim, eftersom ”religionen ärvs på farssidan”, även om hon uppfostrats mestadels av en kristen eller/och judisk mor och hennes släktingar. Sanningen är att minsyster aldrig har definierat sig som muslim och till och med har växt upp till att i vuxen ålder HATA Islam som religion och strikt religiösa muslimer -väldigt uttalat. Hon blonderar håret hela tiden och spottar på slöjan, enbart eftersom den kommit att förknippas med Islam och Islamism! (När hon var barn innan 9/11 2001 och den nya världsordningen av krig mot Islamsk terrorism hyste hon, liksom de flesta i väst, inget hat mot slöjor eller muslimer alls.)

    Vad gäller mig så har jag gått igenom en liknande identitetskris, sökande och historia som Mohamed Omar berättat om här, fast i betydligt mildare grad! Jag drogs till att bära huvsjal som en del av min klädstil som tonåring, dock inte av religiösa skäl, utan av en helt personlig känsla för/vilja till detta. (Hade även haft det som barn, innan 9/11 2001 och innan det plagget ens förknippades specifikt med muslimer, utan endast sågs som lite exotiskt.) Min pappa sa att jag antingen måste vara nunna eller muslim om jag skulle bära det plagget och det var mer press från honom och andra som gjorde att jag kom att kalla mig muslim, inte någon egentlig religiös övertygelse och tro på Islam. Jag har nog aldrig egentligen varit muslim i själ och hjärta och jag hade dessutom hoppat av konfirmationen och trodde inte på den kristna trosbekännelsen jag vuxit upp med, Att bli nunna var inte ens aktuellt. Att anta en muslimsk identitet, om än falsk, framstod dessutom som mycket lättare än att behöva avge livslångt celibatlöfte bara för att få social acceptans för att bära ett klädesplagg jag ville ha. Senare insåg jag att det Islamska konceptet för att bära detta plagg, ett koncept som kallas Hijab och översätts till Barriär, var lika strikt dogmatiskt och segregerande som celibatet i klostren! Det går också ut på könssegregering och dessutom segregering mellan olika religiösa grupper. Muslimska kvinnor ska inte tillåtas att gifta sig med icke-muslimska män, trots att muslimsk män tillåts gifta sig med kristna kvinnor och judinnor, enligt religiösa auktoriteter inom Islam! Det finns egentligen inget logiskt argument för denna ojämställda segregering vad gäller sex och samlevnad/ segregering i kärlek. Bara fåraktiga argument, som att ”religionen ärvs på farssidan!”, som jag alltså redan visste motbevisades av folk som min egen syster!

    Jag tog upprepade gånger av mig slöjan för att jag inte kunde stå för en Islamsk tro jag inte hade längre. Det var också vissa gånger på grund av fysiska attacker och direkta dödshot från min syster, som verkligen HATAR den Islamska slöjan! Hon vägrade kännas vid mig om vi träffades på offentlig plats när jag bar den och kallade mig en skam för familjen och en skam för släkten. Det var hon inte ensam om. Förutom att jag började och sedan slutade identifiera mig som muslim gick jag också ur svenska kyrkan, som jag döpts in i och vuxit upp med. Identifierar mig inte längre som muslim, som min pappa, och inte heller som kristen, som min mamma och min syster! Idag bär jag återigen slöja, eftersom jag har insett att det finns många olika religiösa grupper, inte bara nunnor och muslimer, som gör detta, av lika många olika anledningar. Jag tycker inte längre att rätten att definiera vad en slöja symboliserar ska ges till endast Islam och därmed till muslimer! Det finns till exempel ortodoxa judiska grupper, vissa ortodoxa kristna kyrkor, mandaier och Sikhister som också använder både turbaner och slöjor som sin religiösa identifikation, utan att alls tro på samma sorts könssegregering som de flesta Islamska religiösa ledare predikar att slöjan symboliserar! Vad gäller Sikhister tror de till och med på att förbjuda polygami och en hel del anat som är raka motsatsen till Islamistisk lära, för att främja jämställdhet mellan män och kvinnor. Ändå blir Sikhistiska män ofta sedda som just Islamister, eftersom de i enlighet med sin religion bär både turban och helskägg.

    Frågan är väl vilka som ska tillåtas äga något -oavsett om det gäller vissa kläder eller skägg-stilar! Själv så känner jag i alla fall inte längre något behov av att följa strikt könssegregerande kristna eller Islamska lagar för nunnor eller ”Hijab-bärare” bara för att jag vill ha och har en huvsjal. Om nu Islamister post 9/11 2001 hävdar att muslimer äger vissa sorters klädesplagg -och många ger bort dem som trash till Islamisterna att sprida sin religiös-politiska propaganda genom…. Ja, då kan en muslimsk tjej sitta och hångla öppet med en uppenbart icke-muslimsk, västerländsk kille på ett café, eller varsomhelst i Norden nu. Eftersom ingen i min släkt eller någon annan vars åsikt jag bryr mig om, har något att invända mot detta och eftersom mitt hår -och därmed min huvsjal- naturligtvis endast tillhör mig, som kvinna…!

    Gilla

  12. Muslimsk tjej som hånglar öppet? skriver:

    Jag tycker för övrigt att sann multikultur/ mixning av kulturer berikar snarare än begränsar och segregerar grupper från varandra. Men tycker inte att Sverige har uppnått sann multikultur/mix av kulturer. Främst för att det oftast bara är fokus på muslimer och Islamskt präglad kultur, i motsats till Svensk eller västerländsk kultur! I en sann multikultur är inte debatten svartvit, utan där finns hela färgpaletten av en sann mångfald av religioner och andra livsåskådningar representerade i den offentliga debatten. Som det är nu är debatten svartvit och de flesta grupper som står för en sann mix av kulturer och/ eller religioner/andra livsåskådningar osynliggörs. Det är sorgligt att det har blivit så här.

    Islamister har fått oproportionerligt stor uppmärksamhet, även som självutnämnda ”ädla krigare”. I själva verket är de ofta inget annat än manliga horor, som projicerar detta på västerlänningar i allmänhet och tro att alla västerlänningar är lika mycket horor som de själva (väldigt bokstavligt talat) faktiskt ÄR. Det här fenomenet är ibland pinsamt uppenbart -särskilt när Islamister försöker rättfärdiga sig med att de är VÄLDIGT religiösa, som att det automatiskt skulle göra dem mer anständiga än icke-religiösa människor! De som påstår sig vara mest fromma är ofta de som gör de mest äckliga och syndfulla sexuella handlingar -så även inom Katolska kyrkan! Sedan rättfärdigar de sig självrättfärdigt med att de är SÅ religiösa…

    Gilla

  13. Muslimsk tjej som hånglar öppet? skriver:

    Många beslöjade muslimska tjejer och kvinnor har ju till och med visat sig vara plastikopererade FEJK-oskulder!

    Gilla

  14. Muslimsk tjej som hånglar öppet? skriver:

    Jag slutade nog helt enkelt följa Islamska regler för att jag inte vill vara vare sig cliché fejk-oskulden eller cliché barnbruden som inte ens har sexuell erfarenhet av att ha slutat vara rädd för killbaciller och vågat börja hålla handen med killar innan hon blir gift med en muslimsk karl i ett arrangerat äktenskap.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.