Det mångkulturella experimentet i Sverige går sedan regeringsbeslutet den 27 februari 1975 mot sitt 50-årsjubileum. Det kommer att bli en orgie i förljugenhet från officiellt håll, om det alls blir uppmärksammat.

Hela omdaningen av Sverige från 1975 fram till idag har kantats av förnekanden av uppkomna problem, mörkande av fakta, brännmärkning av de som ändå påpekat problemen, trixande med statistik och rena lögner.

Redan för 25 år sedan stod det klart att Sverige hade valt fel väg. Jag kanske minns fel men jag har en känsla av att våra politiker fram till 1975 tog ansvar för landet och dess befolkning. Efter att socialdemokratin drabbats av hybris och storhetsvansinne på 70-talet påbörjades resan nedåt för nationen. Hela världen skulle bli som Sverige och Sverige skulle bli som hela världen.

Politikernas fokus förflyttades bort från Sverige till Afrika och Mellanöstern. Världen bortom Sverige och Europa var orättvist beskaffad och den svenska socialdemokratin utsåg sig själv till världsförbättrare och global frälsare.

Alla miljarder som sedan dess gått ut i bistånd har inte förbättrat världen i någon nämnvärd omfattning. 2019 utgick 51 miljarder till länder som skulle förändras. Men läget där ute är oförändrat och i många fall värre än det var innan. Nya konflikter uppstår hela tiden i de länder och regioner som Sverige skulle rädda. Arbetet med att införa demokrati och jämlikhet i avlägsna stater, ofta muslimska diktatorstyrda klansamhällen, har inte blivit någon större succé.

Däremot har man lyckats väldigt bra med att förvandla Sverige från en rik och trygg kunskapsnation till ett otryggt land, fullt av kulturella och tidigare okända religiösa motsättningar.

Den invandringsrelaterade gängbrottsligheten, som så gott som ostört kunnat växa i de utanförskapsområden som vår goda, fina och generösa invandringspolitik har skapat, placerar oss i dag bland de mest brottsutsatta länderna i Europa.

Hela vårt samhälle har förvandlats till en stor mosaik av nya och akuta problem som måste lösas, men ingen vet hur. Det enda man lyckats åstadkomma är att förvärra läget med en fortsatt fullkomligt ansvarslös invandringspolitik inriktad mot länder med kulturer diametralt motsatta vår.

Visst har många anpassat sig, assimilerats och bidrar till samhället. Det måste man alltid påpeka när man skriver texter som denna. Men faktum är att det aldrig var politikens mål att de skulle assimileras. Tvärtom, de skulle uppmuntras och stödjas i att behålla sin kultur, vilket gäller än idag. Möjligen ska de integreras, men inte heller här vet någon hur detta ska gå till.

Vi betalar årligen ut mångmiljonbidrag till exempelvis muslimska föreningar och organisationer vars enda mål är att motverka integration och assimilation för att istället upplysa oss om vilka hemska och diskriminerande rasister och islamofober vi är.

Tanken svindlar när jag tänker på vilket land vi hade kunnat vara om vi hade avstått från denna massinvandring från MENA-länderna. Det är svårt att ta in den genomgripande förvandling som skett och som jag själv har bevittnat från start.

Ändå har ca 80 procent av Sveriges röstberättigade befolkning röstat för detta, vilka de nu kan tänkas vara. Endast ca 20 procent har varit beredda att rösta på det enda alternativet som stått för en verklig kursändring.

Vilket kanske är det mest sorgliga av allt.